Den 2007-06-22 skrev Maud Svensson <maud.svensson@comhem.se>:
Efter mer än ett års tystnad från din sida [After more than a year of silence from your side] vågar jag knappt höra av mig.
Men jag undrar så hur du har det. Du behöver inte berätta några detaljer - men låt mig veta att du lever. Helst också att du är nöjd med ditt liv. Och låt mig veta hur Lilly och Joffe mår. Martin och Lars med familjer. Isabell. Och katten Lilly.
Om du mår tillräckligt bra för att fundera över vårt gemensamma förflutna skulle jag bli så tacksam om du ville försöka förklara för mig varför du valde att ta totalt avstånd. Det är fortfrande obegripligt för mig. Helst skulle jag vilja träffa dig för att tala om saken men om du inte vill det, skriv åtminstone.
[If you feel good enough to think about our past together, I would be so grateful if you try to explain to me why you chose to take total distance. That is incomprehensible to me. Ideally, I would like to meet you to talk about it, but if you do not want it, at least write.]
Åsa, Pål och Gerd frågar ofta om dig, ber mig hälsa. Jag har sagt dem att vi inte har någon kontakt och att du uppenbarligen ger fan i oss allihop, men de fortsätter att fråga om jag inte hört från dig.
Jag har fått ett barnbarn till, ett litet flickebarn som föddes den 12 juni i år.
Maud
________________________________
From: Pär-Ola Jonasson <parola.jonasson@gmail.com>
Date: 2007/6/22
Subject: Re: Läget?
To: Maud Svensson <maud.svensson@comhem.se>
Skönt att höra av dig, och att nu höra av sig. Jag ska försöka förklara.
Jag har varit sjuk. Sjukdomen har varit svår för mig att förstå, men ännu mycket svårare för dig. Jag minns att du redan på Centrumslingantiden uttryckte frustration över att du inte visste hur du skulle tackla det hela, eller agera, eller jag vet inte vad. Det var som att det var omöjligt för dig att sätta dig in i vad det var som hade hänt.
Och det bekräftar du ju gång på gång i våra glesa kontakter. Inför din födelsedag i fjol, jag mådde inte bra, men ville ändå mer än jag orkade att få skicka en hälsning. Ville, men orkade inte förklara varför jag hade det så jobbigt (i den utsträckning jag ens kunde förklara). Ditt svar blev att du tolkade min hälsning som att jag bad dig och alla de dina att dra åt helvete. Jag hade ju ansträngt mig för motsatsen.
Och så skrev du att både du och Gerd var övertygade om att det var medicinen och psykologen som gjorde mig sjuk. Medicinen hade jag då i flera månader kämpat mig utan, och psykologen räddade just då livet på mig.
Det blev så oändligt fel med ditt svar. Flera gånger försökte jag under hösten att svara, men det blev bara långt och dumt och anklagande. Samtidigt höll försäkringskassan på att göra sitt bästa för att sänka mig genom sin byråkrati. Psykiatrisk expertis på försäkringsmedicinskt centrum hade enhälligt kommit fram till att patienten ifråga behövde sjukbidrag i stället för hela tiden förnyade sjukskrivningar. Det gällde, enligt experterna, att minimera antalet stressframkallande situationer ( t.ex. läkarbesök, f-kassebesök, rehab- planer etc.). F-kassan svarade med att – via patienten! – begära nya utlåtanden från psykologer och doktorer, av egna förtroendeläkare och av Gud och hans mormor. Allt detta trots att deras handläggare var enig med experterna, det var bara det att allt måste gå byråkratiskt rätt till.
Så det som skulle ha blivit ett års sjukbidrag från augusti 2006, blev ett förlorat år, eftersom byråkratin kring beslutet inte tog slut förrän i juni 2007. Men NU har jag fått det där året, när året, som det var tänkt från början, nästan är slut.Som sämst (i den här vändan) var det runt jul. Alexandra var då gravid (med komplikationer, förstås) och det gjorde ju inte mig bättre. Att hon överhuvudtaget stod ut med mig är en gåta.
Allt detta samtidigt som jag i långa stunder kunde fungera helt normalt; skriva käcka meddelanden på släktforum, och vara Håkan behjälplig över en grogg medan han snickrade på min veranda. Så länge inte livet mötte något motstånd så gick det att leva.
I januari i år blev det akut igen, fick träffa ny psykiater i Strängnäs, och det blev början till vändningen. Hon gav mig akut medicin i form av Sobril. Jag vet vad både du och jag tycker om Sobril, men om det var någon gång det var rätt så var det då. Den slog ut ångesten helt, jag kunde leva igen, vara stöd till Alexandra med njurbäckeninflammation och felvänd bäbis och elände, och jag var både stark och duktig när Jonatan sen kom, den 11 mars, klockan 10.49, tio dagar för tidigt, 4.210 gram och 54 cm. Han kom dessutom ut helt rättvänd, men det var nog min förtjänst, för jag studsade ner i diket i snöyran med citroenen på väg till förlossningen, ner och upp igen, i 30 km/h, men där tror vi att Jonatan vände sig rätt i rena chocken.
Jag var hemskt duktig, som sagt. I ärlighetens namn ska sägas att Alexandra bidrog med en del hon också.
Sen blev det några veckors kaos, för Jonatan och mammas bröst funkade inte riktigt ihop, så han gick ner i vikt och så fick vi komplettera med flaska, och det var gråt och tandagnisslan (utan tänder), bröstpump och natt och dag som smälte ihop till ett, d.v.s. ungefär som det väl ska vara förmodar jag, om man lyssnar till allas berättelser.
Fast för mig var det väl inte helt optimalt. Jag varvade min del i det hela med nya psykiaterbesök, där Sobrilen fasades ut och ersattes av icke beroendeframkallande Endronax, sånt som stimulerar produktionen av den kemiska substans i hjärnan som normalt funtade har ändå. Tydligen är det som så att om vi går på en stig i skogen och plötsligt möter ett lejon; då blir blodet mer trögflytande (för att eventuella rivsår ska kunna levra sig), muskelfibrerna ändrar form och en rad andra saker händer med oss i det som kallas "positiv stress". Nu vet jag inte hur positivt det är att stå öga mot öga med ett lejon i en skog, men funktionellt lär det ju vara att s.a.s. med automatik bli på tårna.
Fast den som i sitt arbete och med stöd av sin personlighet ständigt under 20 års tid utsätter sin kropp för situationer så att kroppen tror att den hela tiden och utan uppehåll möter nya lejon i skogen, den kan till slut få tilt uppe i huvet. Och det är där Endronaxen kommer in i bilden, den hjälper till att fylla på de tomma lagren av kemisk substans, så att jag i framtiden ska orka möta åtminstone en ekorre på en stig, om jag till äventyrs skulle våga mig ut i skogen.
Jag VET ju att Endronaxen har gett mig mitt liv tillbaka, så försök att förstå min förtvivlan när jag av dig och Gerd fick höra att det var medicinen det var fel på, inte mig. Speciellt när jag just då hade genomlidit månader utan någon medicin, eftersom jag hade blivit övertygad om samma sak av andra som också begrep precis hur det var.
Fast jag är inte bitter och dum mot dom som tyckte / tycker så. Mest avundsjuk, faktiskt. För tänkt om jag bara hade haft ett milligram av din coola attityd till arbetet, tänk om jag inte hade haft det där närmast sjuka behovet av att bevisa nånting hela tiden, då hade det här aldrig hänt. Varför kunde det inte räcka med att göra ett riktigt bra jobb under 8-10 timmar varje dag, och sen ägna tankarna åt annat (släktforskning?).
Nåväl, det som till sist gjorde mig MYCKET bättre än under hela den här tiden hittills, det var ändå inte medicinen utan ett par andra saker. För det första att OTW såldes den första juni. Slut på styrelsemöten, ständig oro kring alla reviderade budgetrapporter som med jämna mellanrum trillade ner i brevlådan, slut på alla "hur ska det gå"-tankar. Och till det, min nya psykolog i Strängnäs som satte mig i skolbänken, gav mig hemläxa inför varje ny sittning, och som indirekt fick mig att förstå att mitt älskade hus här i skogen är en av de främsta stress-källorna av de alla. För när jag satte mig ner för att göra en prioriteringslista kring allt som behöver göras, då insåg jag att den listan aldrig tar slut och aldrig kommer att göra det. Vedhögen som måste sågas upp, ladugårdstaket som måste tätas, verandafönstren som ska målas, växthuset som ska isoleras, stupröret till gästhuset som ska fixas, stenplattorna i trädgården som måste på plats...
Jättekul, alltihop, om man är frisk och glad, om man har en käring som är händig och pådrivande, om man inte har en bäbis, om man... hade varit någon annan i en annan tid.
Det var bara ett par veckor sedan nu, jag vaknade klockan fyra på morgonen och kände en enorm lättnad. Jag hade i sömnen insett att – "Vi ska ju sälja huset!"
Och sen har det ena gett det andra. Nu ska du få höra!
Be mig inte förklara skattereglerna, men när jag blev sjuk så fick jag plötsligt betala dubbelt så mycket skatt på aktieutdelningarna än de andra. Hur rättvist kändes det? Med hjälp av Erik Sundström så bildade jag därför ett aktiebolag som i sin tur tog över mina OTW-aktier. Då blev det plötsligt nästan lika bra för mig som för Pär och Abbe.
Men när OTW sen såldes i all hast, så visade det sig att jag kommer att få betala närmare 80 procent skatt på varenda krona som kapitalet till äventyrs skulle förränta sig. Det började ju likna rena Astrid Lindgren. Och detta kom jag på dagarna efter det att jag och Alexandra blivit överens om att vi skulle flytta, efter min nattliga uppenbarelse. Det skedde i köket här hemma, där vi satt med en placeringsexpert som förklarade sakernas tillstånd.
Så jag ringde upp till Erik Sundström i Östersund på temat Va fan...? Och han svarade att det nog gick att få det hela att se lite bättre ut, fast inte så bra som om ni flyttade utomlands...
- Jamen vi ska ju flytta, sa jag. Så varför inte utomlands?
Därmed är vi framme i nutid. Vi funderar som bäst på antingen Franschoek i Sydafrika, eller Lugano i Schweiz. För maten, kulturen, klimatet, vyerna... Där tänker jag bli författare, en gång för alla. Eller misslyckas, men då kan man ju alltid frilansa för OTW eller nåt. För det är inget fel på OTW-jobbet, det var ju i grunden världens roligaste, det var ju bara det att jag inte kunde sätta gränser.
Alexandra för sin del, är designer i origami, och hon har länge tänkt damma av en affärsplan hon har i en byrålåda.
Jonatan är 3,5 månad gammal, och har egentligen ingen uppfattning, annat än att det är himla kul att förflytta sig från rygg till mage och tillbaka igen utan hjälp. Och det kan man ju göra även i Schweiz och Sydafrika (fast i Sydafrika får man väl göra det åt andra hållet).
Med psykiatern har jag nu bara telefonmöte en gång varannan månad, och psykologen har satt upp en bortre tidsgräns för när terapin ska vara klar. Flytten går väl nån gång kring årsskiftet, kan tänka. Efter sommaren tänker jag friskskriva mig gentemot f-kassan.
Nu borde jag fortsätta med en genomgång av vad som hände med dig och mig, men det har blivit långt nog som det är redan, och jag hoppas att du vill skriva igen och att vi sen kan hålla kontakt. I så fall skulle vi ju kunna reda ut det ena efter det andra över tiden.
För du ska veta att jag har tänkt hemskt mycket på dig, och aldrig med vrede eller nåt åt det hållet. Och jag har tänkt mycket på Åsa, på mitt löfte till dig en gång om att vaka över henne om det skulle hända dig något. Det löftet vill jag gärna stå fast vid.
Och jag har undrat över Pål och familjen, och över om Gerd har tagit över hela ön ännu eller inte. Hälsa så hemskt mycket till dom allihop (extra mycket till Åsa), och försök att förstå, eller åtminstone förstå att ni inte riktigt förstår (ungefär som jag).
Mor fick en stroke för ett drygt år sedan, men inte värre än att hon bara har blivit lite orörligare. Nu ska hon nog till sist skaffa sig städhjälp på torsdagarna trots allt. I oktober bjuder vi ner mor och far till Sydafrika på semester, mor ska få uppleva safari, något hon på äldre dar har sagt att hon vill uppleva i sitt "nästa liv". Varför vänta? Far är förresten lika dödssjuk som han alltid ha varit. Inget nytt där alltså. Jo, mor berättade att du hade skickat ett julkort. Jag orkade inte att hantera det då, för det var när det var som sämst, men jag vet att hon uppskattade det mycket. Hoppas att hon svarade, men jag vet inte, för jag har ju inte hjälpt henne med vad hon ska känna och hon kanske skulle komma i nåt moraliskt bryderi. Nu ska jag i alla fall berätta för henne att vi skriver till varandra, det blir hon nog glad och lättad över.
Lars är färdigutbildad körskollärare och har jobb på trafikskola i Växjö. Lycklig särbo med Lena. Kajsa är 15 år och har pojkvän. Hon tonar håret svart och lär bli gravid före 17 års ålder, hoppa av gymnasiet och få jobb i kassan på nån Konsumbutik. Ebba är 11, tror jag, empatisk, tänkande... där finns det gott hopp.
Martin & Maggan har det som vanligt med sina välartade barn. Emma blir MVG på alla tentorna på Chalmers, medan den riktiga begåvningen Hanna har tagit paus för att satsa på fotbollen. Viktor går på högstadiet och tackar Gud för att farbror Pär-Ola är så rik att han varje jul förnyar prenumerationen på Auto Motor Sport.
Nu har Jonatan vaknat och blivit matad. Han ligger i sängen intill mig och pratar med lampan i taket. Och jag som gick ett helt liv och hatade barn. Tänk så fel man kan ha.
På tal om barn, jag gissar att det är Pål och Maria som fått sitt andra? Vad heter hon? Och vad vägde hon och hur var förlossningen och allt det där som man plötsligt har blivit oändligt intresserad av. Och jag hörde av Patrik att Åsa fått jobb. Berätta mer!
Puss & kram
Pär-Ola
Petitions to stop the systematic global slanders:
- Journalist Angela Levin and The Telegraph, UK, goo.gl/B4auhQ. Read the letter that Jonas Jonasson himself wrote, goo.gl/qfuZYM, and compared it to what The Telegraph published.
- Bertelsmann CEO Thomas Rabe, Stern, Germany, goo.gl/QSws15.
- WIkipedia, goo.gl/sBJnem.
No comments:
Post a Comment